Jag förstår mig verkligen inte på killar. Det är som att de är från en helt annan planet än oss "vanliga" människor ( dvs tjejer ). Det spelar ingen roll hur mycket jag sitter och funderar, jag kommer nog aldrig kunna klura ut vad som händer i deras små hjärnor ibland. Det fnns olika typer av killar men i grund och botten är de av samma skrot och korn.

 Det finns ingen kille som aldrig kommer att såra dig, okej, pappa är ett undantag!!! Det finns heller ingen kille som aldrig kommer att ljuga för dig.

Det finns nog ingenting som heter "drömkille" eller "mr right". Det finns nog många som kan vara en drömkille för stunden men det slutar ändå alltid med att man blir besviken. När man precis träffats är allting helt underbart, man går runt med ett leende på läpparna hela dagarna och ingenting  som händer kan göra en på dåligt humör. Världen är en underbar plats och det finns inga bekymmer överhuvudtaget. 

Men när förälskelsen lagt sig så blir hela världen istället ett enda stort svart hål. Ingenting känns längre bra, förhållandet består av bråk och skrik och tillslut när man skrikit och bråkat sig hes så tar förhållandet slut. Man ser inte längre de fina sidorna av den andra personen utan man ser bara det som man retar sig på och det man minns av förhållandet är bara en massa tårar och besvikelse.

Sedan går man vidare och letar efter en ny "drömkille". Så hittar man den "rätta" en gång till och man är lika övertygad denna gången om att det är just honom man letat efter hela sitt liv och att man vill dela allting med honom. Men även den förälskelsen lägger sig och så måste man påbörja sökandet igen eller inse att man aldrig kommer hitta "drömkillen" och nöja sig med det man har.

Så skaffar man barn och villa och kanske en liten hund och så leker man lyckliga familjen resten av livet.

Mitt råd till alla där ute, klipp er och skaffa er ett bra jobb. Skit i kärleken och satsa på karriären! Äkta kärlek finns ändå inte på riktigt..